Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Så svarar jag när det ringer hit, till vårat trådlösa head set. Trådlösa. I only say wow wow wow. Men det är ingen replik jag kommer hinna bli trött på, det ringer kanske 4 gånger om dagen.

Det kändes inte så okej imorse när mobilalarmet ljöd klockan 06.20, det kändes lite sisådär. Lite på grund av att jag inte fick så många timmars sömn som jag hade tänkt inatt. Jag sov ensam, och precis när jag skulle lägga ned huvudet på kudden fick jag en intuition att titta under den av någon anledning. Där hittade jag en silverfisk!! Jag blev lite panikslagen inombords, men som tur är så är jag (tro det eller ej) inte rädd för dessa utomjordiska varelser. Men ändå! Paraniod som jag började bli inbillade jag mig att de var allierade och var ute efter mig så jag satte igång en jakt på fler, eller på silverfiskanpassade ritningar på min hjärna som de små jävlarna hade ritat  av och planerat att angripa. Jag tittade under madrassen, under lakanet, under de andra kuddarna. En till!! En till liten jävel hade äckligt korvat ihop sig på baksidan av en kudde. Vafan är det som försiggår? frågade jag mig själv. Jag gjorde slut på deras liv genom att spola ner dem i toaletten och försökte sova, men låg istället och stirrade och funderade på vad som händer när en silverfisk kryper in i ens öra när man sover. Jag sov inte särskilt djupt, och vaknade ca en gång i timmen och undrade om de döda silverfiskarnas släktingar nu var ute efter mig, dubbelt så mycket som de var från början. Huuuh

Det var i grevens tid (eller på fisens mosse som Elin brukar säga), men äntligen kan jag slappna av: Jag har fått sommarjobb!! Jihooo!

Jag börjar i en reception på måndag, och jag kommer att jobba i 9 veckor, varannan vecka 8-16.30 och varannan vecka 7-13. Det vill säga, nästan heltid. Men det känns finemang, att sluta klockan ett är ju helt överkomligt, då hinner jag ut i den där solen jag har hört talas om. En del säger att den brukar titta fram på sommaren, men jag vet inte, jag förhåller mig skeptisk till det påståendet. Jag tror det när jag ser det. Tack vare denna nästan heltidstjänst kommer jag ju bli rik av att jobba, i alla fall om man jämför med hur det ser ut nu på den ekonomiska kallfronten. Det ska bli roligt att tjäna pengar! Och jobbet i sig är helt okej.

Igår gick flyttlasset från Vikingagatan i Vasastan mot Lillån. Nej, jag ska inte flytta hem till mamma och pappa, men mina möbler ska flytta ner i deras källare. Vi insåg att mina möbler inte fick plats i J:s redan möblerade 34:a. Eftersom vi beslöt oss för att flytta mitt i veckan kunde ingen hjälpa oss att bära. "Det blir inga problem, det fixar vi själva" tänkte vi. Hur vi tänkte då är för mig en gåta. Jävlar vad klen jag är! Okej, jag visste redan att jag inte direkt är någon Tony Little, men att jag var så svag kom nästan som en chock. Både min soffa och min säng är relativt lätta, och de var de enda tunga sakerna. Men jag höll bokstavligen på att dö när jag hade gått ett par meter med vad som kändes som dundersoffan och dundersängen. Som tur var, tack och lov så kom min favoritkusin förbi för att hämta lite saker på vinden, just in time. Hade inte denna life-saver kommit hade vi nog fortfarande stått där i trappen för att vila mina armar eller för att ta ännu ett nytt grepp. Igår kväll var jag tvungen att ta en Alvedon när jag gick och lade mig p.g.a. muskelvärk och en känsla av att mina armar var 3 meter långa (i och för sig inte så mycket längre än vad de i själva verket är, eftersom jag tillhör kategorin monkey people).

Jag sänder härmed ut en Dagens Ros till räddaren i nöden och kusinen Marie som inte bara hjälpte oss med de tunga (som egentligen är relativt lätta) sakerna, utan som dessutom sprang upp och ner med kartonger och stolar. I owe you, big time!

Jag lever!! Jag har bara haft så sjukt mycket att göra på sistone så att jag inte har haft tid att skriva i bloggen... eller...? Njae inte riktigt va. Man ska inte ljuga. Jag har inte pluggat och jag har knappt jobbat. Men jag har flyttpackat, slappat, slöat, tagit det lugnt, lekt och åkt till Örebro över helgen, där jag fortfarande befinner mig i skrivandets stund. Jag åkte hit redan i onsdags, lite p.g.a brist på nöjen och sällskap i Stockholm för helgen, men även för att låna mamma och pappas bil som jag & J ska köra till Sthlm imorgon för att sedan köra tillbaka den i veckan med mina möbler som ska magasineras i deras källare. Sedan flyttar jag in på Gärdet hos My Love!

På tal om det. Här om dagen kom jag fram till en sak som gör mig sjukt cool. En del vill ju kalla vår del av Gärdet för Öfvre Östermalm. Om man vill säga det på engelska blir det Upper East Side. Precis som i Gossip Girl och Sex and the City. Hur häftig är inte jag?

För att återgå till Örebrovistelsen jag håller på med, igår var jag hemma hos Elin och drack öl och lakrits-shots. Sedan for vi till Pitchers för vin och min nya favoritdrink; Appletini. Precis som JD, jag var hemskt sugen på att säga precis som min favoritreplik i Scrubs; "An appletini, easy on the tini please". Jag var precis på väg, innan jag hejdade mig och tänkte "Tänk om bartendern inte har min sorts humor, då kommer jag ju faktiskt få mindre alkohol i den". Det vill man inte. Kvällen slutade som så många andra utekvällar - på McDonalds, där en full tjej plötsligt stapplade in, satte in sin plattång i ett av restaurangens eluttag, kröp ihop i ett hörn, och började platta håret, halv två. Ganska märkligt tycker jag. "Vakten" sade försynt "Ööh... Det där får du göra hemma". "Men jag bor ju inte ens här" stönade fyllot fram. Nähä? Inte på McDonalds? Det där går nog under kategorin suspekt beteende.

På måndag och tisdag ska jag "gå bredvid" i en reception i Årsta (märk väl, INTE Hallunda) på Riksbyggen. Det där stora, fräscha, trevliga och bemannade stället jag berättade om, som jag först trodde att jag skulle jobba på när de istället skickade mig till Stockholms värsta ghetto. Så jag får nästan förmoda att jag kommer jobba där i sommar, men man ska inte ropa hej förrän man skrivit på ett papper när det gäller bemanningsföretag. Men vi får hoppas, och speciellt hoppas på att det är den omtalade deltidstjänsten som jag kommer få. Vem behöver jobba heltid? Ack och ve vad besvärligt, jag föredrar att inte lägga så mycket tid på att jobba.

Idag var jag och hälsade på min farmor i Köping, där lärde jag mig ett nytt ord, ett vad de kallade för "Köping-ord". Ordet lyder: Stånkigt. Det säger man när något är lite besvärligt. Bra ord, eller hur? Jag ska lägga till det i mitt ordförråd, det låter kul, och lite gnälligt. Men hej, jag är ju från Närke.

Ikväll ska jag titta på Benjamin Buttons med mamma och pappa och äta godis!

På återseende!