Josefine i den lilla Storstaden?

Plötsligt känns det som att hela min titel på denna blogg är missvisande. Jag vill nästan byta den. Men jag vet inte hur man gör. Eller ens OM man gör. ”Josefine i Storstaden” valde jag ju att kalla denna pärla när jag just flyttat hit, för att alla ska få se hur det är för en small town girl att flytta till en storstad (i alla fall om man jämför med resten av Sveriges städer). Men under hösten har ju jag som sagt lekt berest då jag varit i en ganska mycket större stad, typ en av världens största städer. Och plötsligt känns inte alls lilla Stockholm som någon storstad längre. Dessutom känns den heller inte främmande längre som den så länge gjorde, som till exempel när jag tappade bort mig i tunnelbanornas då så förunderliga värld, eller som när jag till och med förvirrat snurrade runt på campus. Nej numera känns faktiskt denna stad som hem och jag undrar nästan i mitt stilla sinne varför jag inte flyttade hit tidigare. Detta är ju i alla fall det största Sverige har att erbjuda.

 

Men i helgen ska jag lämna min nya hemstad för ett besök i min gamla hemstad trots att jag nästan nyss var där. Mannen min fyller 25 på torsdag och hans släkt vill också fira de många åren med ett gulligt litet eftermiddagskalas. Mindre gulligt blir det på lördag kväll då tanken är att svänga mina lurviga på någon av Örebros krogar. Eftersom jag är väldigt ledig just nu så började jag längta redan igår (måndag) efter att få korka upp vinflaskan, ta på high heels, bli lite jobbig, och kasta mig upp på dansgolvet och dansa in i folk.

 

Imorgon ska jag på upprop oh registrering i skolan, och jag har en känsla av att jag kommer vara en av de äldsta i salen i och med att det är en A-kurs jag ska läsa. Hoppas att jag har fel. Fast å andra sidan kan jag i så fall räknas som en veteran i sammanhanget, och som en av de visa. Dessutom hittar jag ju på skolan nu till skillnad från nybörjarna.

 

Nu ska jag försöka leta fram ett recept på några mumsiga och framförallt snygga minimuffins. Jag ville nämligen vara lite huslig och en fin svärdotter så jag har på eget bevåg tagit på mig ansvaret att baka lite till släktkalaset i helgen. Men nu får jag plötsligt en sväng av prestationsångest när en besvärlig känsla börjar krypa på mig; känslan av att vilja impa. Så om någon har tips på finfina muffins som gör att alla tycker jag är fantastiskt kreativ och duktig (kanske kan jag även få en klapp på huvudet) så hör gärna av dig!

 

Hej så länge!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0