Oh Love
Varför säger man God Morgon? Finns det någon morgon som är god? Jag tycker alla morgnar är elaka och onda. Varför denna morgontrötthet? Varför blev inte jag blessed with morgonpigghet? Fast det kanske är värt att vara morgontrött för att få vara kvällspigg? Men arbetsdagarna känns lite lättare att ta sig igenom nu, för de tre senaste dagarna har jag fått sluta tidigare, och tror att den trenden kommer hålla i sig. Missförstå mig förresten inte, jag är jätteglad att jag fick tag i ett sommarjobb såklart, annars skulle jag ju inte ha råd att äta, dricka och resa denna sommar. Men hur kul vore det att jobba om man inte fick gnälla lite över det?
En helt ny händelse uppdagade sig för övrig i fredags när jag såg Moulin Rouge. Något som aldrig förut hänt. Jag bölade! Det var första gången som jag grät till en film! Jag vet att jag sagt förut att jag gråtit litegrann till Armageddon och Systrar i jeans. Men i ärlighetens namn så är sanningen den att Armageddonhändelsen bara var ett tårat öga utan rinn. Och Systrar i jeans är inte heller nämnvärt eftersom ja.. det är helt enkelt inte en film man gråter till, och den gånen var det bara en ynka tår som tog sig ner för högerkinden efter ett glas rött. Det räknas inte. Jag har bara överdrivit tår-historierna lite för att ingen ska tro att jag är dead inside. Egentligen är jag ju ganska känslosam av mig, men när det kommer till filmer blir jag lite sådär onödigt realistisk och förstår att det inte är på riktigt. Men i fredags försvann all realism och tårarna sprutade och näsan snyftade.
Men se själv så vackert det är:
http://www.youtube.com/watch?v=ajuITcvjyPE
Nu ska jag gå och göra en kaffe i tjugofemtusenkronorskaffemaskinen. Sedan ska jag fundera en stund över vad jag ska roa mig med idag, enligt schemat så finns det ungefär ingenting att göra fram till lunch.
Ja, kul nu är jag fast bredvid radion och en av år 2010:s sämsta låtar. Det är nästan så att jag blir förbannad. En gång i tiden gjorde bandet Keane en ovanligt bra låt vid namn "Everybody´s Changing". Nu har den där Martin Stenmarck gjort en såkallad cover av den låten och besudlat den totalt. Jag trodde att om man skulle göra en cover så skulle man åtminstone hotta till låten, göra den till sig egen eller liksom ändra genre. Men Martin Stenmarck, han bara sjunger den, precis som orginalet fast sämre och med nästan en liten touch av BP-svengelska. Det får mig att tänka tillbaka till 1996 och Sikta mot Stjärnorna. No offence Martin, du verkar vara en bra människa och en riktig myskille, men som artist måste jag inte tycka om dig. Smaken är som baken - delad.
...Jag insåg just att hela detta inlägg var en enda stor humörsvängning...
På återseende.
