Komplimera mera!
Nu har jag filosoferat. Tänk vad glad man blir av komplimanger, något som är så fjantigt lätt att ge ifrån sig. Just precis fick jag höra ”vilket fint nagellack du har, vad är det för märke?”. Nu är det ju inte jag själv som har komponerat färgen, eller uppfunnit nagellacket, så egentligen är det ju inte just jag som ska ta åt mig äran. Men jag valde ju noggrant ut det igår på Åhléns nagellacksdjungel, köpte det för mina egna pengar och applicerade det omsorgsfullt alldeles själv igår kväll med underlack och allt. Summan av kardemumman: Vad lite det krävs för att göra en medmänniska glad. Från och med nu ska jag och alla ni som läser kasta iväg fler komplimanger! Det är faktiskt inte så svårt, jag lovar. Varför i hela fridens namn säger man inget när man tänker "hon hade en fin kjol på sig idag" eller som jag fick höra igår "vad brun du är". Nu håller jag förvisso inte riktigt med, men jag är nog brunare än alla kontorsråttor här på jobbet i alla fall eftersom jag är ganska mycket mer ledig än dem. För yttraren var det säkert inte ens en planerad komplimang (om ens komplimang, han kanske hatar solbrännor), men jag blev jätteglad och såg plötligt brunare ut nästa gång jag tittade mig själv i spegeln. Så... okej vi säger såhär: Man ska säga vad man tänker... om det är snällt. Är det inte snällt är det nog bäst att vara tyst.
Idag är det ju superduperväder här i huvudstaden, och här sitter jag inne på ett kyligt kontor under de bästa soltimmarna. Träningsvärken plågar fortfarande mina lår, men jag känner mig så glad ändå. Mycket för att den där härliga solen har en sådan effekt på mig, och dessutom ska jag på AW efter jobbet med en nybliven stockholmare som flyttat hit från Örebro! Helt plötsligt är det jag som är ”den vana” nollåttan och ska visa runt och förklara det här med tunnelbanenätet, skumt. Jag som var så förvirrad för ett och ett halvt år sedan. Nu för tiden är jag faktiskt inte så förvirrad längre, varför det inte längre dyker upp så många vilse-i-storstaden-anekdoter.
Igår var jag på Yogalates. Mitt nya gym har inte hunnit bli så poppis än känns det som. Igår var vi två stycken. Det kändes lite skumt. Men det blev ändå nästan som att ha en PT. Passet var skitbra i alla fall och från och med nu ska jag fortsätta med både Yogalates, Yoga och Pilates. En vacker dag kanske även jag kan bli smidig... Mindre osmidig.
Dagens onödighet:
Jag har ju alltid varit lite djurparkskär i surikater, dessa små ljuvliga djur som reser sig upp på bakbenen för att spana efter fiender. Men de små liven kan ha blivit överträffade av mitt nya favoritdjur; lorisen. Vem kan motstå deras blick liksom? Här snackar vi hundögon deluxe. Jag har även hört rykten om att de är så långsamma att de ibland spenderar hela deras liv i ett och samma träd, för att de aldrig hinner förflytta sig till det bredvid innan livet tar slut. Tillåt mig småle lite kärleksfullt.
