Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Den går inte så fasligt långsamt faktiskt, den där tiden. Inte här på mitt jobb. Det är ju inte så jättehändelserikt hela tiden, men jag har bara jobbat till 17 en enda dag. Alla andra dagar har jag slutat mellan 14-15. Det gillar jag mycket. Då får man till och med lite fritid när man kommer hem och hinner göra andra saker än att äta mat och somna! Igår till exempel var jag och My Love på Indiska och köpte finfina lyktor till uteplatsen/balkongen, åååh det blev så himla fint. Den känns så gemytlig och myspysig nu med nytt fint golv och värmeljus! Jag borde lägga upp en bild... det ska jag försöka komma ihåg.

Varför säger man God Morgon? Finns det någon morgon som är god? Jag tycker alla morgnar är elaka och onda. Varför denna morgontrötthet? Varför blev inte jag blessed with morgonpigghet? Fast det kanske är värt att vara morgontrött för att få vara kvällspigg? Men arbetsdagarna känns lite lättare att ta sig igenom nu, för de tre senaste dagarna har jag fått sluta tidigare, och tror att den trenden kommer hålla i sig. Missförstå mig förresten inte, jag är jätteglad att jag fick tag i ett sommarjobb såklart, annars skulle jag ju inte ha råd att äta, dricka och resa denna sommar. Men hur kul vore det att jobba om man inte fick gnälla lite över det?

En helt ny händelse uppdagade sig för övrig i fredags när jag såg Moulin Rouge. Något som aldrig förut hänt. Jag bölade! Det var första gången som jag grät till en film! Jag vet att jag sagt förut att jag gråtit litegrann till Armageddon och Systrar i jeans. Men i ärlighetens namn så är sanningen den att Armageddonhändelsen bara var ett tårat öga utan rinn. Och Systrar i jeans är inte heller nämnvärt eftersom ja.. det är helt enkelt inte en film man gråter till, och den gånen var det bara en ynka tår som tog sig ner för högerkinden efter ett glas rött. Det räknas inte. Jag har bara överdrivit tår-historierna lite för att ingen ska tro att jag är dead inside. Egentligen är jag ju ganska känslosam av mig, men när det kommer till filmer blir jag lite sådär onödigt realistisk och förstår att det inte är på riktigt. Men i fredags försvann all realism och tårarna sprutade och näsan snyftade.

Men se själv så vackert det är:
http://www.youtube.com/watch?v=ajuITcvjyPE

Nu ska jag gå och göra en kaffe i tjugofemtusenkronorskaffemaskinen. Sedan ska jag fundera en stund över vad jag ska roa mig med idag, enligt schemat så finns det ungefär ingenting att göra fram till lunch.

Ja, kul nu är jag fast bredvid radion och en av år 2010:s sämsta låtar. Det är nästan så att jag blir förbannad. En gång i tiden gjorde bandet Keane en ovanligt bra låt vid namn "Everybody´s Changing". Nu har den där Martin Stenmarck gjort en såkallad cover av den låten och besudlat den totalt. Jag trodde att om man skulle göra en cover så skulle man åtminstone hotta till låten, göra den till sig egen eller liksom ändra genre. Men Martin Stenmarck, han bara sjunger den, precis som orginalet fast sämre och med nästan en liten touch av BP-svengelska. Det får mig att tänka tillbaka till 1996 och Sikta mot Stjärnorna. No offence Martin, du verkar vara en bra människa och en riktig myskille, men som artist måste jag inte tycka om dig. Smaken är som baken - delad. 

...Jag insåg just att hela detta inlägg var en enda stor humörsvängning...

På återseende.

Jag älskar måndagmorgnar. Verkligen, det är nog min favorit på hela veckan. Mycket trevligare än både fredagkvällen, lördagförmiddagen och lördagkvällen tillsammans... Jag tänkte att om jag inbillar mig själv att jag är ett måndagmorgonfan så kanske jag tror på det till slut, ungefär som när man ska gå runt och le och därmed lura hjärnan att man är glad. Det må fungera, men ingen kan lura i mig att måndagmorgnar är något att ha. Jag sov nyss en stund med ögonen öppna. Jag försökte läsa valdebatt på Expressen men insåg snabbt att det var på tok för tidigt för sådant, det får vänta till i eftermiddag.

Sitter alltså på jobbet och längtar efter att få gå hem, för idag kommer My Love hem, som jag inte har träffat sedan i onsdags eftersom han stannade kvar i Örebro när jag begav mig till Storstaden.

Förutom att jag är kär i My Love så har jag även gått och blivit kär i en film, jag blir ju så lätt förälskad i saker (och då menar jag verklige saker, såsom låtar, smycken, kattungar osv). Jag vet att jag borde utvecklat känslor för denna film tidigare, jag har nämligen sett den för länge länge sedan, men har inget minne av den alls, jag kanske sov, såg den på ett flygplan eller med något annat störningsmoment. Moulin Rouge! Vilken film alltså! Och trots att jag älskar J ofantligt mycket så kan jag inte rå för att jag smälter liiiiitegrann för Ewan McGregor när han tar ton. Han ska nog få vara med på min laminerade lista.

Med jämna mellanrum gör jag ju lite märkliga saker, omedvetet, vilket alltid slutar med att jag blir trött på mig själv. Igår till exempel. Jag hade bestämt mig för att göra en tonfiskpasta som matlåda inför måndagen (idag), och jag köpte ingredienser under förmiddagen. Senare på kvällen när jag skulle ta tag i att fixa min matlåda insåg jag att jag inte hade någon tomat (som jag för övrigt inte ens behöver till tonfiskpastan) så jag gick motsträvigt iväg till Ica för att inhandla denna tomat. När jag kom hem ställde jag mig och började hacka grönsaker, tärna fetaost (ingenting ska vara i tonfiskpastan). När jag var klar insåg jag att jag hade gjort en Grekisk sallad istället, fast att jag bestämt mig för att göra en tonfiskpasta. Under hela förloppet har jag alltså i min dumhet trott att jag skulle göra en Grekisk Sallad. Ibland alltså...

Nu ska jag titta i en PhoneHouse-katalog, det kanske börjar bli dags att skaffa en ny telefon snart...

På återseende... säkert redan senare idag. Ack denna dötid...

Hej igen! Då var det mest underbara delen av sommaren slut. Det känns faktiskt lite tomt och jag saknar redan stranden, solstolarna, den mördarvarma sanden under fotsulorna, den italienska glassen som fick mig att aldrig mer vilja äta GB-glass, slapparheten, och framförallt att ha HELA min familj plus my love och ”svägerskan” P bredvid mig VARJE dag i åtta dagar. Italien var helt fantastiskt underbart, kanske mitt nya favoritland, och nu när jag tänker på det så var det nog min hittills bästa resa ever.

Men allt har en ände (utom korven som har två) och den underbara resan tog slut, och en dryg vecka efter hemkomst tog även ledigheten slut, efter att semestrat i Örebro. Jag har därmed motvilligt inlett min sommarjobbperiod. Men jag hinner faktiskt med lite ledighet efter jobbveckorna också som tur är! På mitt nya sommarjobb där jag ska vara i två veckor framöver (receptionist på en ögonlaserklinik) är det precis som det brukar vara på mina sommar- och extrajobb som receptionist – en del dötid, vilket säkerligen kommer resultera i dagligt bloggande, för att få tiden att gå och för att hålla mig vaken. Detta jobb är dock inte alls lika slött som förra sommaren, första dagen var jag inte jättelångt ifrån att börja gråta och ge upp, då kändes det som att jag aldrig skulle klara allt ansvar över höga summor pengar och folks ögonhälsa, mycket på grund av att apparatur inte fungerade (precis som det ALLTID är när jag ska jobba i närheten av datorer och apparater. Jag börjar inbilla mig att jag besitter någon slags kraft som har sönder teknik).

Nu ska jag snart traska ner till Fältöversten och lämna in mina skor på lagning. Efter två dagars promenerade i 38 graders värme i Rom gav de upp.

…Men först ska jag dela med mig lite av hur fabulöst det är i Italien!

Första stoppet - Terracina

Vulkanen Vesuvio

Pompeji

Colosseum

Colosseum

Vatikanen

S:t Peterskyrkan

S:t Peterskyrkan