Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

...Jag får ropa det nu! För jag kom fram till Örebro bara en och en halv timma för sent, ungefär vad jag hade förväntat mig. Jag tog till och med lite proviant på vägen, vilket kom till nytta då tåget stod stilla i en timma mellan Mjölby och Enköping. Och jag var inte det minsta arg på SJ. Men det var ju ingen ko på isen (ett uttryck jag fick lära mig igår, det betyder visst att det inte är bråttom).

När jag kom fram möttes jag av en go Ida och en god turkey-sub på Rosalies Deli, mööööms! Igår kväll mötte jag upp den där Ida igen för att pimpla lite vin på Lilla Örebro, och hade en fantastiskt trevlig kväll! ...Som avslutades i snöhögar och på(!) snöbeklädda buskar. Det var ju så kul med snö ända upp till midjan, riktigt så mycket har vi inte i Stockhom och Malmö. Man måste ju passa på. Och tursing var väl det för idag när vi gjort så många olika friluftsplaner så börjar det viss töa och småregna lite. Där sprack allt som hade med vintersporter att göra. Så nu sitter jag här och ska snart slå upp pluggboken och väntar på att få lunch av päronen (det är för härligt att vara hemma och hälsa på), sedan ska jag återigen träffa Ida för en fika på stan!

Ikväll står familjemys på schemat, då även brorsan och miss P kommer hit över helgen. Bra dag helt enkelt!

Imorgon blir det FEEEEST!

Det är svårt att inte ropa hej när jag ser på sj.se att tåget 2 timmar före och det tåget en timma efter mitt tåg imorgon till Örebro är inställda. Men inte mitt! Det känns som att jag har tur, men man ska inte ropa hej förän SJ (det vill säga vädret) har bestämt sig. Hålla tummarna, hålla tummarna. Däremot har jag redan blivit besviken på grund av att min och Idas skridskoåkning som vi har varit taggade på i flera veckor måste ställas in pågrund av sprickor i isen. Här trodde jag att hela sjön hade fryst igen så kallt som det har varit, men nähä! Så nu ska jag försöka hitta någon som besitter ett par längdskidor med pjäxor i stl 39. Det vore fint tänker jag, men så hörde jag igår rykten om att det ska töa på fredag. Hallå?!

Jippie, om tågen vill gå så betyder det att jag äntligen ska få en turkey-sub från Rosalies Deli imorgon, och vin med Ida!

Okej, jag har under hela helgen läst om och hört folk klaga över SL och SJ, argt sagt att de är så sopiga och värdelösa. Då har förstående jag i mitt stilla sinne nästan tyckt lite synd om dem för all skit de får ta på grund av vädret. Det finns ju faktiskt (kanske, vad vet jag?) inget de kan göra åt denna rådande jäkla iskyla har jag snällt tänkt. Men så slog det mig. Jag har ju för plan att åka tåg hem till Örebro på torsdag, VÅGA INTE ställa in tågen då SJ, då är jag inte längre på er sida!!!

Grrrr

Hujedamej så kallt det är idag. Jag trodde att mannen min drog ett litet morgonskämt när han efter gissa-hur-många-grader-leken proklamerade att det var 21 minusgrader. Tossigt. På vintern är det ganska okej att klaga på vädret så länge man inte är bitter, och så länge man har för plan att ge upp Sverige och lämna landet för varmare breddgrader inom en planerad framtid. På sommaren däremot är det INTE okej att klaga på vädret. I synnerhet inte om man dessutom klagar på vintern. Jag blir galen när folk gnäller att det är för varmt på sommaren i ett av jordens nordligaste länder.  

I helgen var jag ju alldeles ensam hemma och trodde att jag skulle få lite småtråkigt, men icke då. Hela fredagen ägnades åt Freud och på kvällen promenerade jag i en smått ivrig snövind hem till brodern och miss P för att äta mat och slappa. I lördags gav jag mig ut på stan på jeansjakt i min ensamhet. Jag lyckades dock undvika det ettriga snöfallet genom att hålla mig nästan uteslutande till Åhléns, Gallerian och NK. Till slut fann jag ett par svarta jeans på Filippa K och kan äntligen slänga mina gamla som jag gått sönder på tre ställen och varit inlämnade hos skräddare för att sy ditt nytt tyg. Efterlängtat. I lördags kväll efter en stunds velande om det var värt att ge sig ut i den tilltagande snöstormen gav jag mig iväg på en ny promenad hem till endast miss P (och den lurvige hunden såklart) för mat, melodifestival och marängswiss (som ingen vet hur det stavas, låt oss säga hovmästardessert).

Hurra: Nu har vi äntligen äntrat vecka 8 och nu kan jag börja längta på allvar till helgens festligheter!

So long!

Jag har inte så många vuxenpoäng. Jag kan faktiskt bara räkna dem till tre.

1.    Sambo

2.    Ica-kort

3.    Diskhandskar

Men idag fick jag ett till. Jag har haft en egen praoelev! Här satt jag i min stilla ro i repan i morse och plötsligt kom en tös in och sade att hon praoar här, vilket jag inte hade något hum om då jag bara jobbar onsdag denna vecka. Men helt sonika hade jag en praoelev att ta hand om och visa hur det fungerar på en arbetsplats. Jag var tvungen att fundera en stund på hur jag skulle handskas med detta då jag själv är den typiska lillasystern som har svårt att sätta mig in i en auktoritär roll. Men det var precis som på 90-talet och jag själv var på prao, APU, praktik vad de nu kallade det. Praktikanten fick göra skitgörat, för jag insåg att det finns ingenting annat för en pryo att göra än hämta, lämna, fylla på, ringa. Kul grej det där med prao…

Jajemen, ännu en klantighet har inträffat. Jag förstår inte riktigt själv när jag blev så snurrig. Jag brukade ha ganska bra koll och jag tycker mig fortfarande besitta en något överdrivet strukturerad sida, det är bara det att jag glömmer bort den ibland…

I måndags när jag skulle åka till skolan satte jag mig som vanligt på tunnelbanan som går Gärdet --> Karlaplan --> Östermalmstog. Vid Östermalmstorg ska jag byta till ett annat tåg. Vid denna färd hade jag inte bara bra musik i öronen utan även en Metro framför mig, där jag fastade för en spännande artikel. Så spännande så jag märkte inte att tåget stannade vid Östermalmstorg. Jag satt kvar, kände att tåget började rulla och funderade lite stillsamt: ”är inte det här tredje gången tåget börjar rulla sedan jag satte mig måntro?”. Jag lät blicken lämna artikeln om hundägare i Vasastan och landa på skylten som säger ”Östermalmstorg”. Ensam som jag var kunde jag inte svära eller säga ”ååååh vad klantigt!!” så ett grymtande och en uppgiven blick fick räcka. Så fick jag snällt sitta kvar på tåget och istället byta vid T-Centralen, något som tog några extra minuter vilket ledde till att jag kom för sent och fick sitta på en hård extrastol längt bak i klassrummet. Klant.

Yeah baby, igår bokades en Italien-resa i juli! Mamsen min fyller jämnt så hela familjen ska för en gångs skull åka, precis som back in the days! Denna gång inklusive min älsklingpälskling och mellanbroderns dam, Fröken P!

Tjo! Så var en ny måndag här. Men det gör inte mig något eftersom jag börjar 16.00 idag och har tänkt ta det lurre fram till dess. Egentligen borde jag kanske läsa ganska mycket i den tidigare nämnda skit-boken som inte verkar vilja bli läst. Men jag har så mycket snor i huvudet så jag tycker inte att jag riktigt orkar läsa.

Dessutom betyder måndag att det är ny vecka, vilket i sin tur betyder att våren närmar sig. Förvisso märks det inte så väl när man tittar ut, tittar på väderstationen, på Vädret på TV eller framförallt går ut iklädd 18 lager och ändå fryser stjärten av sig. Men snart kanske. Jag försöker att inte tappa hoppet för Herr Vår.

Jag har haft en jättemysig Alla Hjärtans Helg med Han med stort H (J). I lördags vandrade vi iväg till Melanders Fisk i Östermalmshallarna och köpte en Skaldjursplatå som bestod av en hummer, king crab, ostron och räkor. Något så fruktansvärt gott och underbart och värt varenda litet öre. Och så lite vin och skumpa till det. Middagen avslutades med en totalt oglamorös och simpel efterrätt: Marrängswiss, en modifierad sådan dock. Och med modifierad menar jag utan grädde, och även utan marränger för J. Det vill säga Glass, bananer och chokladsås. Yumyumyum.

I söndags åkte vi till Lidingö för att promenixa lite i det kalla vädret. Vi hittade en skottad skridskoväg ute på vattnet och begav oss ut till havs. Vi gick och gick och gick längre och längre ut och jag kunder inte sluta bekymra mig för hur tjock/tunn isen var men J försäkrade mig om att den var mer än tillräckligt tjock. Sedan kom vi på den skojsiga idén att göra en egen gångväg tvärs över snön som inte var skottad för att komma till en annan skottad väg vi spanade efter. Sagt och gjort, vi pulsade i det vita. Det var väldigt vitt och väldigt tyst. Undebart mysigt. Plötsligt såg vi små blöta fläckar framför fötterna som vi försökte väja för, varpå vi plurrade (underskattat ord jag vet!) ner i fem cm iskallt vatten. Jag fick en mindre panikkänsla och inbillade mig att anledningen till att det var orangea pinnar precis där vi befann oss (100 meter från starndkanten) var för att det var för tunn is. J försökte lugna mig precis innan jag började grina av panik och förklarade att det bara var lite vatten ovanpå isen, men jag vet ännu inte om jag skulle tro honom. Men vi överlevde! Jippie! Dock med dyngsura fötter.

Till sen lunch gick vi till en grekisk restaurang på Valhallavägen som heter Kouzina och delade på en grilltalrik.

Nu ska jag plocka fram den omtalade fantastiskt roliga boken utan styckeindelning av Vygotskij, jag insåg just att jag faktiskt måste läsa i den idag.

På återseende!

Gnäll: Det är fortfarande kallt, slaskigt, molnigt och blött ute.

Hurra: Jag har varken mycket skola eller jobb denna vecka, vilket betyder att jag ska göra mycket roliga saker istället!

Freeeedag, woohooo! Inte för att jag har haft en särskilt tuff vecka men ändå! Fredag är alltid fredag. Inte ens är det fest på schemat ikväll, men en fredagkväll kan ju vara så mycket annat än en fest.

För tillfället börjar jag känna mig totalt mentalt slut då jag spenderade 2 timmar i morse med att ha och göra med en dator som inte alls ville samarbeta, vilket ju kan ställa till med ganska mycket i modern tid. Dessutom misstänker jag att gamle herr Snuva börjar smyga sig på mig, that bastard. Därmed känns huvudet som om det väger väldigt mycket. Och när man arbetar med service så finns det ju liksom inte riktigt tid att tillåta sig själv att känna sig som en slapp dammtrasa alternativt ett ballonghuvud. Så varje gång jag blir ensam här i repan och slappnar av i le-musklerna och artighetsansiktet känner jag snoret och huvudvärken börja göra sig påmind. Men nu är det blott en timma och 40 minuter kvar vilket inte är så farligt på detta jobb. Här händer det saker med jämna mellanrum och när det inte gör det så finns en liten Cosmopolitan att roa sig med. Eller blogg.se.

Summan av the kardemumma: Det ska bli skönt med en lugn hemmakväll ikväll. Lite mumsmumsmat, lite vin, en rulle och kanske min sista Brejk av de fyra jag köpte på Ica (det var faktiskt ett jättebra erbjudande, jag var tvungen att köpa fyra!!).

På lördag och/eller söndag blir det Alla Hjärtans Dag-firande, och junkie som jag är för högtider och speciella dagar så är det en viktig dag. Dock har jag om min Kärlek ännu inte bestämt riktigt vad som hända skall, men väljer mellan något eller två av följande alternativ: äta ute, shoppa loss på skaldjur på Melanders Fisk, ut och äta brunch. Det återstår att se skulle jag vilja säga. Men hur som helst så ska vi nog leka att det är Alla Hjärtans Dag imorgon lördag istället för på söndag, så att man kan dricka vin och drink utan att ha morgondagen att ta hänsyn till.

Hej hej hallå där. Då var det måndag igen och det finns bannemig inget värre än att lämna det varma gosiga täcket en måndagmorgon. Ord kan inte beskriva hur besviken jag känner mig på väckarklockan varje jäkla gång den gör sig hörd. Sedan tar det ungefär 45 minuter innan jag blir positiv till livet. Imorse kände jag mig dock inte det minsta utsövd då jag vaknade klockan 02.10 i panik med hjärtklappning. Vad hände? Jo jag hade någon typ av mardröm (När hände det sist liksom?!). Vad utlöste mardrömmen? Svaret är: Desperate Housewives. Fråga mig inte varför jag blev rädd för avsnitten jag såg igår (jag har fastnat totalt och tittar på 2 avsnitt om dagen) men något var det som var relaterat till avsnitten som hemsökte mig inatt. Hu. Jag får väl fortsätta hålla mig till The Hills och Gossip Girl i fortsättningen. Jag är ju trots allt inte 25 riktigt ännu...

Helgen var superlugn med hemmakvällar både i fredags och i lördags, och det kan ju vara fint det med ibland. Däremot har mina festnerver redan börjat se fram emot helgen om 3 veckor. Bra framförhållning eller hur. Då bär det av till Örebrew för att festa med min kära Ida som också råkar befinna sig i Öret den helgen. Jag går verkligen redan runt och längtar, det är fina förväntningar det.

Igår uptäckte jag något vackert, en oöppnad Sex and the City-box på Blocket för 500 kronor, och jag har just för första gången i mitt liv försökt förhandla. Mitt försök är 400 kronor istället för 500 vid snabb affär. Det kändes skumt att pruta. Jag kände mig snål och girig. Men det vore kul om jag lyckas! Annars kommer jag nog köpa den ändå, en tanke som inbringar mig lite extra lycka.


Gnäll: Jag är så sjuuuukt trött på vintern nu. Det räcker. Okejokej, det är jättevackert med snö (snow lover som jag är) och det är definitivt att föredra framför grått slask. Men det börjar bli tröttsamt att frysa och vara ständigt blöt om fötterna. Det tog sitt kulmen igår när jag skulle kliva in i bilen och just när jag böjde mig ner rasade lite snö ner från taket, tog sig in i den lilla lilla glipan mellan jacka och halsduk och förfrös min nacke för en stund. DÅ blev jag irriterad på vintern.

Hurra: Att jag fått ett extrajobb där jag trivs, på alla sätt! Och givetvis ett stående Hurra är längtan till partajkalaset med Ida & co vecka 8!


So long

Jajaja jag skaaaa plugga snart, ska bara skriva lite först. Jag kom på en sak. Jag kanske gnäller mycket här på bloggen. Men om så uppfattas så är det bara för att jag inte ska gnälla muntligt istället. Detta blir lite utav en gnällportal, för hey jag är ju faktiskt Örebroare, och vi är ju kända för att gnälla. Då är det ju perfekt att jag gnäller av mig lite här istället för att gå runt och gnälla på och om folk. Och let’s face it, hur roligt vore det om jag bara skrev om hur fantastiskt och gulligt allt är hela tiden? Inte så.  Men hädanefter ska jag väga upp gnället genom att varje gång skriva ett Gnäll och ett Hurra! För det finns väl nästan alltid något man stör sig lite på som man känner att man måste få ur sig, till exempel igår kväll när grannen ännu en gång klumpade runt med sina förmodade 150 kilo och roade sig med vad som lät som att flytta möbler, något som händer då och då där uppe. Okej jag bor i lägenhet och kan ta att man hör grannarna med jämna mellanrum, men man måste inte möblera om en gång i veckan som flohabba-grannen verkar göra. Det var dagens gnäll. Dagens hurra är att det är Fredag, att jag ska på shoppingtur med P imorgon och att det är sol idag, vilket gör att jag låtsas att våren är på G!

Ni vet hur det är att plötsligt upptäcka något som man gått miste om hela livet och inte hade den blekaste om hur fantastiskt skönt det kittlar smaklökarna (ja jag pratar om godis,  djupare än så var det inte)? Och efter att det går upp för en hur smaskigt det är så känner man varje dag ”vill ha, vill ha, vill ha”? You know the feeling. Jag har just gjort en sådan upptäckt och nu kan jag inte sluta tänka på uppenbarelsen. Jag har för första gången smakat chokladbiten ”Brejk” och nu har jag cravings efter den precis varje dag. Det är min nya favoritchoklad.  Damn it, nu började jag tänka på den igen.

Jag har just insett att jag har ett okontrollerbart behov av att säga tack. I alla fall när jag befinner mig på ställen där en undermedvetet Josefine vill vara inställsam, hon är skitjobbig. Okej, trevlig är ju bra att vara, men det här med att tacka alltså. Denna något övertrevliga Josefine har dykt upp på mitt nya jobb. En av mina uppgifter är att koppla vidare i en växel, som ju är en tjänst jag utför. Med andra ord ska jag säga varsågod. Men nog fan avslutade jag de första 10 samtalen med tack precis innan jag kopplade vidare. Nu har jag lärt mig att säga varsågod och det känns ganska bra nu. Först kände jag mig nästan oförskämd, som om jag fiskade efter ett tack, men nu har jag kommit till insikt och förstår att jag faktiskt hjälper dem. Då är det okej att säga varsågod. Men allra mest irriterad blev jag på fjäsk-Josefine när jag öppnade dörren åt en person som sade tack, följt av att även jag sade tack och flinade inställsamt. Skärpning! Trevlig med måtta.

En god nyhet: Hurra för mig, jag fick jobbet! Idag var jag där i några timmar på upplärning och på torsdag ska jag jobba min första dag, hela dagen. Finfint att ha ett extrajobb!

En mindre god nyhet: Jag har inte slutat vara snurrig. Det kommer nog aldrig inträffa.

Klanteriet inträffade i början av förra veckan när jag skulle åka till skolan. För att ta sig till skolan måste jag åka till Östermalmstorg och byta till tåget mot Mörby Centrum. Från samma perrong går även tåget (också röd linje) till Ropsten, som åker förbi Gärdet, dvs hem. När jag stod på perrongen och skulle byta till Mörby Centrum-tåget fick jag mycket sannolikt en plötslig amnesi och glömde att jag skulle till skolan och gick på Ropsten-tåget utan märka det. Tåget stannade på Karlaplan medans jag diggade till musiken i min ipod utan att ana oråd. Vid nästa stopp stod det Gärdet, varifrån jag alltså just åkt. Jag hann tänka ”vaihelvete?”, se förvirrad ut, och sakta inse att jag var tillbaka hemma igen. Suck. Jag blev jättetrött på mig själv, korsade perrongen, fick snällt skylla klumpiga mig själv och vänta 10 (!) minuter på nästa, svälja det faktum att jag skulle komma sent första dagen på den delkursen.

Jag har förresten funderat på en sak… När man åker rulltrappa, varför går alltid räcket man håller handen på (armbågen för oss bacillrädda) fortare än själva rulltrappan? Armen åker alltid iväg om man åker länge, och om man inte tar ett nytt grepp tror den framför att man försöker pilla.

Nu ska jag titta på ”2 ½ men” , imorgon ska jag träna, plugga och försöka hitta kontorspassande kläder till mitt nya jobb!

På återseende