Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Nu är jag här igen, framför datorn. Turen i stadens butiker gick bra. Det var härligt att gå runt och prova kläder i provhytter. Jag kände igen känslan från mitt tidigare liv. Tiden då jag inte var pank jämt. Till slut fann jag en fager tröja på Top Shop! Och, tro det eller ej, men jag unnade mig 70 kronor extra. Jag fick ju tillbaka 199:- för den jag lämnade tillbaka, och min nya kostade 269:- Det var jag väl värd.

Efter stadsbesöket åkte jag hem och pluggade. Det var dagens tråkiga stund, men det gick bra. Men när klockan slog 18.30 förbjöd jag mig själv att fortsätta. Det är inte okej att sitta ensam en fredagkväll och plugga. Nej nej.

Imorgon blir det livat, jag ska tjäna pengar! Jihoo! Klockan 10.00 ska jag befinna mig på Ica Maxi i Nacka. Där ska jag stå vid en monter och bjuda besökare på Aftonbladet, kaffe och prinsesstårta. Varför då kanske ni undrar. Jo, för att fira Kronprinsessans förlovning.... Ja, vad ska jag säga. Jag ska alltså stå och låtsas att jag bryr mig. Ha! Ironiskt va, att jag nyligen skrev om hur otroligt lite jag bryr mig, och hur löjligt det är att svenska folket ska fira så mycket.

Jag hoppas bara att det inte blir som senast, när jag fick i uppdrag att stå på Ica Maxi i Örebro med Ica-reklam-gänget Stig & co och bjuda på färdig mat. Jag kom dit, ingen jävla Stig, inte en enda människa förutom jag var där. Dessutom skulle jag göra imordning en röra, peta in den i kycklingfiléer och sedan steka dessa. Jag kan inte laga mat. Det gick inte bra. Jag ringde min vän Felicia och grät ut, hon kom dit och handlade och stod bredvid montern i ca 4 minuter (fyra minuter!) för att stötta mig (och smaka på min fenomenala kycklingrätt, vars kniv jag använt till allt, rå kyckling & grönsaker). Det jobbuppdraget är inte min bästa referens. Dom var inte nöjda med mig. Enligt dom stod jag och "snackade med en kompis heeeela tiden" och var inte färdig med maten i tid, vilket jag visserligen inte var. Men vad gör man när man är totalt värdelös på att laga mat och uppdragsgivaren lovat innan att inga som helst matlagningskills behövdes. Det var en av mina värsta dagar. Jag hoppas verkligen inte att jag ska baka min egen prinsesstårta imorgon och skörda mina egna kaffebönor.

Imorgon kväll ska jag, Renen, Emma och Rebecca till Göta Lejon för att skratta åt Johan Rheborg på RAW Comedy Club. Håll utkik efter oss på TV! Innan dess ska vi käka god mat och öla. Det blir kul det!

Nu ska jag gå ner och köpa sushi, sedan blir det Gossip Girl, och sedan en tjejfilm "The Sisterhood of the Traveling Pants".

So long!

Idag är det fredag! Det är ju alltid härligt. Men denna fredag är jag så ensam. Denna helg var det J:s tur att åka till Örebro för att leka med sina kompisar, så över helgen bor jag själv igen. Det känns märkligt, jag har liksom vant mig vid att ha honom här varje dag.
Igår kväll kände jag mig lite ensam för en stund så det fick bli Gossip Girl och Häägen Dazs Chocolate Chip Cookie Douhg under duntäcket, och inloggad på MSN och Facebook hela kvällen för att känna att jag inte var ensam. Haha, töntigt va.

Idag är det tänkt att jag ska plugga. Jag måste verkligen, men är så otroligt omotiverad och osugen. Dessutom vet jag inte ens vad jag ska skriva. Jag har en tycker-inte-det-är-så-roligt-att-gå-i-skolan-svacka denna vecka. Jag börjar bli less på att leva på snål-CSN, att bli överlyckig när jag hittar en guldtia på trottoaren (som jag säkerligen skulle slita och kämpa för om den var fastfrusen), hålla utkik efter röda lappar på PrisXtra, och inte unna mig ett klädesplagg över 199 :-
Tänk att få en månadslön. Jag skulle känna mig som Donald Trump himself, göra blombuketter av 100-kronorssedlar och säga "Behåll växeln" och blinka lite klatshigt.

På tal om det där med växel. Är det någon annan än jag som lider lite inombords när man till exempel har handlat på Ica för 24.50 och betalar med kontanter, 25 kronor jämnt. Femman skall då läggas i en sådan där flashig myntapparat. Ofta tar det ett tag innan växeln kommer tillbaka. Och inte ens jag mår bättre av att få tillbaka en 50-öring. Men vad gör man? Det känns lite smått desperat och pengahungrigt att stå och vänta på en 50-öring. Ibland får man vänta och vänta och vänta. Man funderar på att sluta vänta, man börjar plocka med något för att låtsas att man är busy. Men OM man nu går så säger alltid kassörskan "Din växel kommer där!" och pekar på den där nedrans långsamma apparaten. Ska man då säga "Äh, du kan få den". Dricksa 50 öre till en Ica-kassörska liksom? Generöst. Hur man än gör i denna hopplösa situation så blir det fel. Någon som har ett tips? Och säg inte "betala med kort!" för det gör jag redan 99,9 % av fallen. Det är de där enstaka kontantsituationerna som är förrädiska.

Hur som helst, för att återgå till dagens planer... När jag känner att jag är nöjd med mitt pluggande (eller kanske innan, man måste ju passa på medans det är sol) så ska jag ta mig up på stan. Jag köpte en tröja (för 199:-) på H&M när min kära mor var här förra fredagen. Men återigen har jag ångrat mig, så jag ska lämna tillbaka den, alternativt byta till något annat. Det blir ju nästan som att jag får en ny tröja gratis! Jag ska i alla fall leka det.

Ikväll vet jag inte vad det blir. Har försökt bjuda in mig hos min bror för en tv-spelskväll, men det ser mörkt ut då jag inte fått någon respons än. Men det kan ju vara skönt att vara ensam ikväll också, i så fall blir det ännu ett avsnitt av Gossip Girl, mera Häägen Dazs, lite sushi på det och så det obligatoriska när man är ensam; ansiktsmask. Som det känns nu så kommer jag dessutom få sitta med projektarbetet ända in mot kvällningen eftersom jag nog tänker åka upp på stan nu medans solen skiner. Jag måste ju dessutom vara hemma till 16.00 för då är det Top Model-repris. Jag har nog fullt upp idag verkar det som.

Jag återkommer i eftermiddag med mer helginformation. Imorgon har jag nämligen fullt upp hela dagen ända fram till midnatt.

Hej å hå!

Hej hej Stockholm, då var jag tillbaka än en gång. Denna gång när jag återanlände var det ett snölandskap som välkomnade mig med sina kalla armar. Förvisso var det även snö i Örebro i helgen, men Stockholm hade inte en enda snöflinga på backen när jag lämnade staden i fredags, men nu minsann är det mer snö än folk här.

Helgen var jättemysig, familiär och trevlig. Jag tog det lugnt, åt god mat, spelade sällskapsspel och umgicks med kära familjen och hann även med en lunch på "Bara Vara" med Ida & Marika. Trefvligt trefvligt.

Idag är det skola klockan 13 och sedan ska jag tvätta. Ursäkta för den hemskt ointressanta informationen.

Ytterligare en ointressant nyhet är det där jäkla tjatet om kungaförlovningen och de där nedrans irriterande spekulationerna När blir det bröllop?? Blir det sommarbröllop?? Jag kuynde nog inte bry mig mindre. Just nu är det dessutom såkallade "Bernadotte-experter" i Malou Von Siwerts "Efter tio". Vaddå? Finns det en utbildning på universitetet i kungahusvetenskap? Kan man ta en kandidatexamen i kunglighet? Ååååh. Ännu tråkigare är det med detta tjafs som det tjatats om i tidningarna nu. Prinsessan Madeleine feströker!!! Oh nooooo. Jag som trodde att hon var en riktig sagoprinsessa som alltid gick runt i rosa klänning och tiara. Är hon människa? Va?!

Förresten... ordet Bröllop. Ett ganska fult ord om man tänker efter. Säg det flera gånger. Bröllop. Bröllop. Bröllop. Bröllop. Bröllop. Bröllop. En så trevlig och vacker tillställning borde väl fått ett vackrare ord. Ett ord som börjar på Bröl kan väl aldrig bli vackert, oavsett innebörd. Bröllop. Ö är inte den vackraste bokstaven.

Ner med allt i typ en plast-tillbringare och så ner med mördaren - stavmixern. Klart på ca 2 min. Verkligen ett tips, en bra start på dagen som dom brukar säga i alla reklamer.

Nu ska jag sätta mig och spela lite piano, sedan ska jag passa på och titta på Gossip Girl. Jag har längtat efter de små tjejerna och killarna, och undrat hur det går för dem.

Nej! Hjälp! Nu börjar det där otäcka tjockis-programmet på 3:an. Why Stenbäck, why? Jag vill verkligen inte se dessa människor nakna när de duschar. Någon måtta får det vara.

Hej!

Tjohoo Jippie! Måndaaaag! Hurraaa! Nej, jag skojade bara. Men faktiskt så ligger en rolig vecka framför mig nu. I alla fall slutet av veckan. På torsdag kommer min kära mor och hälsar på mig, så vid torsdag lunch blir det helg! På fredag eftremiddag åker jag med mamsen hem till Örebro och håller till där över helgen.

I lördags var det kallt! Efter en hemlagad Alla Hjärtans Dag-middag med champagne och vin for jag och min käraste till Nordic Sea Hotel för att besöka den beryktade Isbaren. Det var vi och japanerna.









Okej, jag vet att jag ser ut som ett litet barn som nästan håller på att dö av lycka och skratt av att pilla på is-lampan. Ta det med en nypa salt, en bild blir ju alltid lite roligare om man låtsas vara lite smått efter... som i detta fall.

Igår var det bio på schemat, en uppföljare som sagt på Rosa Pantern med Steve Martin. För den som anser sig själv ha en rolig humor så tipsar jag starkt om att se alla Rosa Pantern-filmerna med Peter Sellers från förr (tror den första gjordes 1963 eller något). Igår rann det tårar av skratt, jag höll nästan på att trilla av stolen. Sjukt rolig film. Men kanske bara om man sett de tidigare filmerna.

Jotack jag skulle faktiskt vilja säga att jag är ganska så seriös idag. Ganska så initiativtagande och engagerad. Just i skrivandets stund befinner jag mig i all min ensamhet (förutom en del runtsmygande lite här och där) på Stockholms Stadsbibliotek. Här sitter jag vid ett runt bord och pluggar. Eller just nu så skriver jag ju här i bloggen, men som jag brukar säga: Då och då behöver vi alla en paus. Kanske till och med en rast. Jag har smugit in i ett hörn på utlänska avdelningen, och sitter omringad av böcker på Kurdiska och Pashto. Jag visste inte ens att det fanns något som hette Pashto. Det låter som pasta. Men av bokryggarna att döma så är det ett språk liknade arabiska, i alla fall för mina arab-ovana ögon. Det är i alla fall inga vanliga bokstäver jag ser i hyllan, mest en massa snirkligheter, och böckerna står dessutom med baksidan framåt så man ska nog läsa dem baklänges. Men nej, jag ska inte försöka. Jag tycker egentligen inte om att ta i biblioteksböcker. Man vet inte vart dom har varit någonstans. Jag litar inte på ting som har gått från hand till hand till hand.. till han... till hand i all oändlighet. Jag har svårt att tänka mig att någon tvättar dem emellanåt. Huuu.

När jag inte bloggar eller tittar på bokryggar på Pashto så sitter jag och läser Systembolagets årsredovisning. Jag ska göra ett projektarbete med 4 andra om just Systemetbolaget, och min uppgift är att presentera hur rekryteringen går till. Detta är alltså vad vi pysslar med på Arbetspsykologin. Personligen tycker jag inte att det har jättemycket att göra med psykologi, men det är väl lite småintressant ändå, så länge de inte tar upp något som har med siffror eller ekonomi att göra. Då somnar jag pladask med näsan i boken (nästan lite som människor som får gå runt med cykelhjälm för att de lider av den där sjukdomen där dom kan somna när som helst, var som helst). Det finns verkligen inget tråkigare enligt mig. Jag blir trött i ögonen bara jag tittar i busstidtabellen. Om jag någonsin får svårt att sova ska jag ta fram J:s kurslitteratur om micro- och macroekonomi. Det räcker nog med att se framsidan för att ögonlocken ska bli tunga.

Ikväll vet jag inte riktigt vad det blir, planerna lyser med sin frånvaro, så det blir nog hemmakväll. Jag börjar bli sugen på något onyttigt. Det är väl det hemmafredagkvällarna är till för? Jaja, nästa månad ska jag nog börja träna. I say no more, för jag ska inte snacka utan att det blir något mer av det (som det där med att sticka en halsduk) utan jag avslöjar mer när jag faktiskt har ett träningskort i handen. Då ska jag ta kort på det och lägga upp här.

Imorgon är det som välkänt ("hurra!" för alla kära, och "jajaaaa det var ett jäkla tjat" för alla singlar) Alla Hjärtans Dag, och eftersom jag är en av de få kvarlevande som är sådär mysigt och härligt kär så säger jag HURRA! Planerna kommer nog tyvärr inte överträffa förra årets Valentine då jag och J var i Paris och stod under Eiffeltornet och pussades dagen till ära.  Men istället ska vi ha en dejt på Absolute Icebar imorgon. Klicka på länken för att se hur cool (hahaha) det är. Innan det blir det hemmalagad trerättersmiddag är tanken. Nästan lika bra som Paris!

Nu ska jag fortsätta plugga lite så att jag kan gå och äta lunch snart!

So long!

Nu har jag haft helg igen, en mycket trefvlig helg. I fredags träffade jag Elin efter jobbet för lunch och fönstershopping. Ett nytt sushiställe provades på, det låg på Grev Turegatan precis bakom Sturegallerian. Möjligen ett nytt favoritställe. Plus för kaffe på maten plus kaka eller clementin, och smaken på sushin såklart. Minus dock för att stolarna var ca 2 km lägre än bordet. Man satt som ett barn utan sittpuff, med hakan i bordsskivan (Nästan i alla fall).

Mot kvällningen vankades festligheter. Elin, hennes kille och Renen kom hem till oss, och min beloved J fick 10 vuxenpoäng då han lagade jättegod mat till oss allihopa. När klockan började ticka och flaskorna började bli tomma (ett tag efter att Elins flaska blev tom) började det krypa i oss och vi kände att vi ville gå vidare. För att slippa ödsla tid bestämde vi oss för att gå någonstans här i Vasastan. Vi gick Rörstrandsgatan ner och kikade efter något trevligt hang out-ställe. Men inget tilltalade oss riktigt, så kom vi på jag och J att vi sett ett märkligt ställe vid S:t Eriksplan som vi ville utforska. Jag hade till och med läst om det i lokaltidningen "Vi i Vasastan". Stället heter Peppar och ligger på Torsgatan.

Alltså.... jag vet verkligen inte var jag ska börja...
Men man brukar ju säga att en bild säger mer än 1000 ord, så jag gör som så att jag sätter in en mycket questionable bild som må plantera en del frågetecken i skallen.

"Men... Är det inte februari nu", tänker du och funderar över hur länge sen det var jul. Jo visst är det februari. Men det tycks inte störa de jul- (eller snarare pyntälskande) barägarna på Peppar. Det som väcker frågetecknet är alltså inte de fina flickorna, som förvisso ser en aning lutande ut, utan det är givetvis fönsterdekorationerna. Merry Christmas & A Happy New Year stod det stort och tydligt på fönstret. Men. Detta är bara början.... You haven't seen it all.... yet.

Såhär såg det alltså ut. Den 6 februari. Notera väggarna som är beklädda med inslagspapper. På ett vis förstår jag att dom har allt kvar eftersom det måste tagit dom en rent ut sagt jävla tid att få upp alla dessa tomtar, julgranskulor, glitterremsor, isbjörnar och stjärnor.

Mannen med cowboyhatt på en av bilderna utnämnde för övrigt sig själv till vår nyfunna vän. Han och hans jämnårige vän hade en hel del märkligheter för sig.

• Cowboymannen pratade engelska varvat med tyska hela kvällen, men så småningom kom det fram att han var helsvensk.

• I början sade han att han bott i New York de senaste 6 åren, lite senare kom det fram att det bara var ljug.

• Han pekade på mig och sade att jag såg ut att jobba i en djuraffär. What??! Varför i heeeeela friden?

Heeej! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min värdelöshet i bloggvärlden. Fan, nu kommer jag inte vinna årets bloggare. Det måste ha att göra med att jag är tillällig sambo igen, bloggtiden var förr min ensamtid. Men jag ska bättra mig, jag lovar. Jag ska försöka råka ut för fler harmlösa missöden så att jag får nya anekdoter att berätta om.

Den mest skrattframkallande som hänt denna vecka är när jag helt oskyldigt kom i trapphuset med nytvättad tvätt, och dök upp runt hörnet samtidigt som en hörlurbeklädd karl i min egen ålder kom ut ur hissen. Uppenbaligen ser jag ut som en köttätande typ för jag har nog aldrig förr sett någon bli så rädd. Räddare än vad jag brukar bli när mamma eller J traditionsmässigt skriker "Bö" när jag har hicka för att skrämma bort den. Hörlurkillen hoppade ca en meter upp i luften, 2 gånger! Och snurrade därefter 160 grader, och gjorde ytterligare 2 studs efter det (troligtvis för att försöka snygga till den hoppiga och nervösa stilen, utan framgång), medans jag stannade för att undra vad som försiggick. Han kände nog att han var tvungen att förklara situationen eftersom jag annars hade trott att han led av Tourettes. "Öööh, oj. Vad rädd jag blev" sa pöjken, och jag förstod. Jag skrattade gott, fortsatte att gå, sade "Jag ber om ursäkt" utan att mena det, fortsatte skratta och var nöjd med mig själv.

Det är inte ofta jag lyckas skrämma folk. Jag brukar till exempel försöka skrämma J. Men när jag tar i mitt allra bästa, skriker till jättejättehögt med min allra grövsta röst och är som allra mest oförutsägbar där jag lurat bakom ett hörn i 10 minuter så sitter han bara kvar helt oberörd och undrar "vad det var för fluga som kom". Jag måste träna på det där med att vara skräckinjagande. Jag kanske borde bära på tvättkorgen oftare.

Jag kommer ihåg en gång, det var en av mina bästa skrämningar. Hade kunnat vara i alla fall...
(Det bör tilläggas att jag finner det väldigt väldigt roande att skrämmas. Att se folk hoppa till kan jag gå och fnissa åt länge.)
Hur som helst, denna skrämning skedde någon gång när jag bodde hemma hos mams & papps, och på den tiden då de ägde en hörnsoffa i skinn. En hörnsoffa lämnar ju alltid ett tomrum bakom sig där själva hörnet är, eftersom väggen inte är böjd som soffan. En solig dag kom jag på att jag skulle nog få plats där bakom. Så jag kröp ned och väntade på att någon skulle komma in i rummet. Jag väntade, och jag väntade, och väntade....och väntade. Jag började önska att jag tagit med en bok. Strax innan jag började slumra till hörde jag hur någon klev över tröskeln och tassade in i rummet. Jag hade oerhört svårt att hålla mig för fniss (Det brukar oftast vara det som avslöjar mig strax innan jag ska till att skrämmas). Så gjorde jag det! Jag hoppade upp med ett stort och starkt "Bööööööh!!!" och såg hur storebror Ackes ansikte vreds av skräck! Mouhahahahaha. För en sekund var jag skitnöjd. Nackdelen med det hela var att han gick runt och bar på lilla Hugo, då bebis, som precis hade somnat efter mycket om och men. Han vaknade....

Okej, lägesrapport. I veckan har jag pluggat och jobbat. Så härligt att jobba faktiskt. MEN jag har bestämt mig för en sak nu i alla fall angående min framtid. Jag ska INTE jobba med något som har med datorer att göra. Okej, en dator behöver man i de flesta jobb, och jag vet hur de fungerar. Men jag ska inte ha ett jobb där datorn utgör en central del. ICKE. Det blir ALLTID fel på datorer när jag är i närheten. Inte min egen, men på alla jobb jag haft som har haft med datorer att göra. Jag är lite som E.T. fast tvärtom, dåligt inflytande på tekniska prylar. Och det är segt när man sitter och inte kan jobba för att man måste vänta på att datorn ska må bättre.

I helgen kommer ElinPelin hit, så imorgon fredag ska vi träffas, först på stan på dagen för att fönstershoppa. Elin ska shoppa, men för min del blir det nog fönstershopping. Men det är ju kul att drömma.... Det finns aldrig så mycket fina kläder man vill ha som när man inte har råd med dem. Jag borde flytta tillbaka till Örebro, där fanns det aldrig något fint i affärerna. Jag tror att jag och Renen har lyckats lära Elin att tycka om sushi, så det är kanske vad det blir till lunch. Sedan ska vi leka även på kvällen. Lite vin hemma hos mig, sedan får vi se var det bär av.

Nu ska jag fara iväg till skolan på föreläsning!

Byebyebye!