Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Hej igen. Nu känner jag mig mycket gladare för nu har flera sagt "trevlig helg" och lett mot mig. Det är det enda som behövs för att man ska må bra - trevliga människor! Det påverkar sjukt mycket hur folk i omgivningen är. Nu kom jag även att tänka på att om en timma slutar jag och då kommer jag vara i stort sett ledig i två veckor framöver! JIHOOOO! Sedan börjar skolan igen, och ja det blir nog ganska kul, jag tror ju trots allt att jag föredrar att plugga framför att jobba just nu. Jag får hoppas att den inställningen ändras om ett år.

I helgen kommer mamsilams och pappsilaps på besök för att gå på finmiddag imorgonkväll (lagad av mig, J, broder och P). Mamma som fyllde jämnt (jag avslöjar inte vilken jämnt) i juli fick det i present av oss, en sjudundrande middag med pompa och ståt! Så helgen bli sådär mysigt familjär, jag gillar det. Det kryper liksom mys-rysningar i mig när jag tänker tillbaka på sådana stunder. På dagen imorgon ska jag och damerna desstutom lyxa till tillvaron med att gå på manikyr. Jag känner mig åtrerigen sådär härligt tillfreds med livet. Mums vad lycklig jag känner mig när jag tänker på min stundande ledighet och att solen är tillbaka!!

Trevlig helg på er alla barn!

Jag kokar en smula inombords. Det enda värdelösa med detta jobb är att det då och då ringer (inte ofta för då hade jag inte suttit här, efter ett år på SITEL som telefonförsäljare blir man rädd för telefoner). Oftast är folk glada och snälla. Men ibland händer det att det ringer såkallade rötägg. Ni vet bittra människor som inte har något liv, och som är så besvikna på sin egen livssituation att de bestämmer sig för att vara otrevliga när de ringer in till företag. Som nyss när det ringde en jävla man som var så dryg och dum i huvudet, sade inte ens hej till att börja med.

Dum-i-huvet-mannen: Mitt personnummer är .......

Jag: Okej, jag ska koppla vidare dig till kundtjänsten innan du fortsätter så kan du uppge det där. Vad har du för kort? (för att veta vilken kundtjänst han ska kopplas till eftersom det finns flera avdelningar här)

Dum-i-huvet-mannen: (Visste inte vad han skulle säga för han var osäker och töntig egentligen men ville spela tuff och nonchalant) Ni har ... eh ... tagit pengar från mig (välformulerat hörru)

Jag: Jaha, är du kund eller?

Dum-i-huvet-mannen: Suck. (typ sträcker på sig för att det ska låta som att han inte bryr sig om vad jag säger)

Jag: Har du något kort hos oss?

Dum-i-huvet-mannen: Koppla mig bara till kundtjänsten

Jag: Men nu är det som så att jag måste veta vilket slags kort du har för att jag ska kunna koppla dig till rätt kundtjänst, det finns flera förstår du.

Dum-i-huvet-mannen: (Suck, sedan lång tystnad som jag väntade ut) Koppla mig bara till chefen så talar jag med honom (ja för så gör man ju, kopplar privata kunder till VD:n som dessutom är på semester)

Jag: Visst hörredu (kopplade till den mest vanligt förekommande kundtjänsten)

JAG BLIR SÅ IRRITERAD på sådana där små människor som försöker sätta sig över alla. Egentligen bryr jag mig inte riktigt eftersom jag redan har konstaterat att han har personliga problem och att jag inte ska ta åt mig över huvud taget, vilket jag inte gör. Men hjärtat börjar ändå slå hårt, jag blir smått svettig och röd om kinderna så fort detta händer. Kanske lite pga att jag är otroligt konflikträdd och blir livrädd när någon höjer rösten. Och så sitter jag här och ska agera proffessionellt när jag egentligen vill säga åt honom att ta ett chill pill, ta ut pinnen ur röven sluta upp med att vara så förbannat otrevlig. Istället kör jag med motsatt teknik genom att vara äckligt övertrevlig bara för att få honom att fatta att man inte beter sig som en tjurig jävla unge. Jag avslutade med att säga "och så får du ha en himla bra dag hörredu". Dum i huvudet som han är så var han tyst. Då blev jag förbannad. "och en jättefin helg" tillade jag och koppklade iväg honom. Sedan var jag tvungen att ta egenterapi med hjälp av ett blogginlägg. Så. Nu är jag inte lika frustrerad längre.

Jahaja här står jag och slickar ihop 300 kuvert med en vattenpenna. Tack och lov för att den finns. Men hellre slicka kuvert (med penna då) än att inte ha något alls att göra, som igår. Idag har jag dessutom hittat en ny blogg att följa, och det är faktiskt Katrin Zytomierskas. Roligt skrivet, ärligt och oförsiktigt.

Igårkväll gav jag och J oss ut på gatan, ivriga och förhoppningsfulla (okej JAG var ivrig och förhoppningsfull, J - not so much) över att få se de där stjärnfallen det stod om i tidningen. Jorden skulle tydligen åka genom något meteoritsamhälle eller något och det skulle vara 6-8 stjärnfall i sekunden. Jag satt och tänkte hela dagen på vad myspys det s kulle bli, men när vi kom ut såg jag ingenting annat än den där jäkla betlehemsstjärnan eller vad den heter. Den där som tydligen ska leda dig hem var du än är, enligt den där knasiga boken. Hur nu det skulle gå till, igår stod den ju i söder, men jag var ju för bövelen redan hemma.

Nu ska jag göra klart de sista kuverten. Det ska bli kul.

Här sitter jag och har extremt tråkigt. Precis som det brukar vara i receptioner på sommaren så är det totalt dött här just nu. Men jag kan inte göra något annat, för jag måste sitta och vakta telefonen och dörrklockan som ringer sällan. Men jag klagar inte, nejdå. Pengar måste man ju ha. Men förra sommaren kunde jag i alla fall spela spel och titta på The Hills på datorn (som jag inte ens skäms för eftersom det typ inte fanns en enda arbetssyssla att utföra), men denna dator har inte flash inte. Och jag är inte den som går runt och installerar saker på jobbdatorer. Min bok "Den förlorade Symbolen" av Dan Brown har jag med mig, men eftersom det ändå ringer då och då och kommer in folk titt som tätt så kan jag inte koncentrera mig på den heller. Vad ska jag göra? Jag blir lite smågalen! Alla dagstidningar är redan lästa, mailen är kollad, skrivbordet är städat 3 ggr, och jag är inte ens kissnödig. Vad ska jag göra? Jag skulle verkligen bli jättetacksam om någon tipsa mig om hur jag kan roa mig de resterande två timmarna, och under hela morgondagen. Gäsp.

Ibland äter man något som är så gott att man gärna vill skryta lite om det. Eller dela med sig av sin smaskiga upplevelse. Igår åt vi detta mumsmums! Jag sade "mmmmm vad gott" minst en gång per tugga.

Recept: http://www.tasteline.com/Recept/Spaghetti_con_cozze_o_vongole

Hej och välkommen till Naturrutan (som blir vaddå baklänges?!). Idag ska jag berätta om vilka nära-naturen-upplevelser jag varit med om denna helg. Lördagen inleddes hurtigt med att hoppa i 18-gradigt vatten (utan sol som värmde ovanför ytan). Sedan låta älsklingen min sätta på mig vattenskidor och tappert försöka förklara för mig hur jag ska göra för att magiskt flyga upp på ytan och efter båten. Efter 7 försök och 30 minuter av tandklapprande gav jag upp. Men det var nära att jag klarade det till slut, och det var himla roligt. Men svårt som attans. På det igen en annan gång!

Dagen fortsatte med metning inför kvällens kräftfiske. DET var jag sjukt bra på, fisk efter fisk efter fisk nappade på min mask (som jag absolut inte satte dig själv, någon måtta får det vara på tokerierna). Både mörtar och braxar samlade jag ihop i en liten fiskkyrkogård (hink).

Vildmarkshelgen avslutades med en tur i skogen för att leta kantareller. Jag tycker ju att det är lite otäckt med skog, mycket småkryp liksom. Men efter ett tag förstod jag nästan vad alla menar när de pratar om att det är lugnand med skog. Nästan. Det knakade i alla fall mysigt när man trampade på kvistar, så jag siktade på alla kvistar och grenar jag såg på marken för att få höra knakljudet igen, och igen, och igen. Och så hittade jag faktiskt några svampar helt själv! Då blir man lite stolt, och kantarellstuvningen smakar extra gott.

Sedan kom belöningen: äta upp kräftorna. Det kan nog vara bland det godaste som finns i hela världen, speciellt de färska självfångade!

Idag ska jag försöka mig på en liten After Work om solen orkar hålla sig kvar, kanske ett besök på kock-Melkers nyöppnade Orangeriet på Norrmälarstrand.

Hej så länge!

Expressens nöjessidor idag, vilken nyhet! Jag blir så glad för hans skull, titta en sådan tjusig man som gömde sig bakom allt livsfarligt fläsk! "Jag ville leva ett bättre liv" säger han. Så smart men ändå så simpelt. You go girl... man!

Fy bubblan vad trött jag är. Klockan är 09.06 och jag har i en timma nu försökt vakna till. Men den fina i denna lilla kråksång är att det är FREDAGmorgon! Och därmed även min sista dag här i denna reception, vilket faktiskt känns rätt så skönt. Och ännu skönare känns det att jag har en luuugn och fin helg framför mig. Jag trodde dock att jag skulle tillbringa den i Stockholm men helt hux flux så kom det sig att jag ska åka till J:s familjs sommarstuga för kräftfiske och vattenskidor. Hrmm… återkommer med det där om vattenskidor. Rent spontant så känns det inte som en grej jag har talang för, men jag ska i alla fall give it a try, och ge de andra ett gott skratt kan jag tro. Men kräftfiske är jag bra på i alla fall, och av någon anledning så är det ju så kul! Att smyga ner mitt i natten för att vittja (som jag tror att det heter) burarna och spänt kika efter hur många små odjur som fångats. Men varje år måste jag dock på nytt lära mig att inte humanisera de små liven och känna för dem där de ligger och kravlar på varandra och bittert ångrar att de lurades in i fällan. Samtidigt är en annan sida av mig lite rädd för dem och tycker att de påminner om skorpioner eller andra otäcka åttabenta otäckingar. Men. När de läggs upp på fat framför mig, röda, döda, dilldoftande och i detta fall färska så glömmer jag all sympati och rädsla för de små kreaturen och slukar dem, och till och med leker lite med dom och låtsas att de lever, pussas med varandra och dansar. Makabert, jag vet.

Nu har jag gått och blivit kär igen, i en låt. Den är verkligen superduper och alldeles alldeles uuunderbar som min goda vän Askungen brukar uttrycka sig. Alicia Keys ”Empire State of Mind Part 2”. Viktigt där att det är Part 2 vi lyssnar på. Du måste faktiskt lyssna på den. Kanske är jag så kär i den för att jag kär både i Alicia Keys och i New York som låten handlar om. Jag gillar att lyssna på den när jag går från tunnelbanan till jobbet, förbi Stockholms lilla försök att likna en stor storstad (Stureplans lilla neonskylt med reklam som blinkar dygnet runt), och låtsas att jag istället går på New Yorks gator på väg till ett lite flashigare jobb. Det är så jag inser hur pyttepyttigt litet Stockholm faktiskt är.

http://www.youtube.com/watch?v=Q39n9zbc12I

Jag är inte så modern i min blogg så jag lägger in en länk till youtube…


Nu helt plötsligt är klockan 11.30, tiden rullar på när det händer en massa grejer. Jag har just fått bevittna en ögonlaseroperation på lite för nära håll. För mig som är fysiskt klen och nervklen och rädd för till exempel tandläkaren såg det aningen obekvämt ut och jag fick kämpa för att inte göra förskräckta miner, men det gör ju faktiskt inte det minsta ont och han som blev opererad var stencool. Det var rätt så häftigt att se i alla fall, och jag fick till och med assistera lite ...Visserligen genom att ge den på riktigt assisterande sköterskan en flaska som låg i en väska, men ändå!

Nu ska jag sätta mig och invänta lunchen.

So long.

Igår påväg hem från jobbet kom jag att tänka på en sak, och jag vill inte att alla mina 30-talistläsare (haha) ska ta illa upp nu. Men varför luktar alla gamla tanter exakt likadant?! Fanns det bara en enda parfym förr som de alla klamrar sig fast vid? Hmmm. Om någon har ett svar eller en fundering kring detta, snälla berätta för mig.

Jag sitter här och känner mig alldeles taggad inför ikväll. Jag har just bokat tre biljetter till Eclipse (Twilights 3:e film för er oupplysta). Och ni som trodde att jag hade kommit över det där, nähänä! Det är liksom den där hopplösa romantikern inom mig som får mig att le och känna mig lycklig och varm inombords av dessa filmer och böcker. Ooh love.

Helgen var förresten finemangers. I fredags kväll umgicks jag med kärlekens familj som var på besök i storstaden, och i lördags förmiddag åkte jag till Öret för en snabbvisit. Det var ju 25-årskalas på G och eftersom alla mina kära var festsugna i helgen så var det värt att åka över en natt. Så i söndags åkte jag hem igen efter en välbehövd MAX-date med Ida & Tessan. Sedan har jag jobbat i veckan och ägnat eftermiddagrana åt att ungefär sitta inne och titta ut på det där nedriga regnet som hindrar oss från att roa oss med utomhusaktiviteter som man SKA göra på sommaren. "Man ska vara glad för den fina sol och värme vi har fått" säger en del. Pyttsan säger jag! Jag har högre krav än så! Jag känner mig INTE tillfreds. Jag hoppas innerligt att jag får mer sol innan sommaren drar sig tillbaka för den här gången.

Jääädrar vad hungrig jag blir hela tiden av att gå upp tidigt på morgnarna och jobba. Det är kvart kvar till lunch och magen vrålar (bokstavligen, den har alltid varit väldigt bra på att ge ifrån sig ovanligt höga ljud) efter min fina Cobbsallad som står och ropar på mig i köket. Det är för övrigt en sallad att rekommendera för er salladjunkies! Och även för er som inte är fans av lätta och kalla maträtter, eftersom den ändå är ganska mastig. Grundreceptet tror jag att jag kommit längre och längre ifrån för varje gång jag gör den, men detta är vad jag brukar ha i:

Kyckling

Bacon

Ägg (löskokta)

Avocado

Rödlök

Gurka

Tomat

Sallad

(paprika, färska champinjoner)

Och så ska allt hackad i små små bitar, det är lite det som är tjusningen med Cobb!

Nu blev jag ännu hungrigare! Nu tar jag tidig lunch.

So long!

Ord kan inte beskriva hur förälskad jag är i Maria Montazami. Jag har väldigt väldigt lite att göra på jobbet idag och har nu suttit i en timma och plöjt igenom denna fantanstiska kvinnas blogg. Plötsligt råkade jag skratta högt, varpå jag insåg att det kanske sitter någon i väntrummet, som tur var så var jag ensam för stunden. Många har nämligen kommenterat på bloggen att de är önskar de levde ett maria Montazami-liv, då kontar hon direkt med:

"Men var inte avundsjuk på mitt liv kom ihåg att jag har storlek 42 i sko storlek och att utbudet inte är så stort"

Underbart tidsfördriv: http://blogg.amelia.se/maria-montazami/page/11/