Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Jag har tänkt på det de senaste dagarna. Jag älskar fan den här staden. Jag älskar det faktum att det är crowded och fartfyllt. Det är rörelse nästan hela tiden nästan överallt. Igår till exempel hade jag varit hemma hos brorsan för lite rödvin och Idol (som jag för övrigt är irriterad på). När jag skulle åka hem började ängslan smyga sig på. Jag är ganska paranoid och tror att många har onda avsiker. Efter för många sedda avsnitt av Efterlyst (och då har jag kanske bara sett ett avsnitt per säsong) har jag blivit misstänksam mot alla jag möter när mörkret faller på. Så bekymmersrynkan åkte på när jag var på väg till bussen, det gjorde även den tuffa och hårfa minen som säger "skyll dig själv om du muckar med mig, lille vän". Den brukar nog hjälpa vill jag gärna tänka.

Men jag hade ju glömt att jag bor i Stockholm! Det är upplyst, och överallt är det folk som är på väg till fest, till krogen, på väg hem, ute med hunden, på kvällspromenad, eller till och med ute med barnvagnen klockan 00.30. Man känner sig liksom lite tryggare då.

Det är förjäkla härligt att bo i denna stad. Jag känner mig hemma här, och har svårt att se mig själv flytta tillbaka till Örebro faktiskt. Nu säger jag inte att jag jämt ska vandra runt ensam i mörkret för att utmana ödet, nej nej. Jag är fortfarande mörkrädd och jag ringde brorsan när jag gick på de 200 meter som var mer folkglest. Men det är skönt att det är få ställen (där jag behöver vistas i alla fall) som är ödsliga. Nu har ju jag dessutom haft en riktig beginners luck och fått tag i en lägenhet med sjukt bra läge. Vi får väl se hur länge den lyckan varar sade pessimisten...

Utöver att jag känner mig tryggare på gatorna i storstaden så är den för jävla vacker vår hufvudstad. I synnerhet idag när den varit pudrad med ett snötäcke! Mitt barnasinne siter kvar och jag bara äääälskar snö. Det är så vackert och ljust!