Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Heeej! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min värdelöshet i bloggvärlden. Fan, nu kommer jag inte vinna årets bloggare. Det måste ha att göra med att jag är tillällig sambo igen, bloggtiden var förr min ensamtid. Men jag ska bättra mig, jag lovar. Jag ska försöka råka ut för fler harmlösa missöden så att jag får nya anekdoter att berätta om.

Den mest skrattframkallande som hänt denna vecka är när jag helt oskyldigt kom i trapphuset med nytvättad tvätt, och dök upp runt hörnet samtidigt som en hörlurbeklädd karl i min egen ålder kom ut ur hissen. Uppenbaligen ser jag ut som en köttätande typ för jag har nog aldrig förr sett någon bli så rädd. Räddare än vad jag brukar bli när mamma eller J traditionsmässigt skriker "Bö" när jag har hicka för att skrämma bort den. Hörlurkillen hoppade ca en meter upp i luften, 2 gånger! Och snurrade därefter 160 grader, och gjorde ytterligare 2 studs efter det (troligtvis för att försöka snygga till den hoppiga och nervösa stilen, utan framgång), medans jag stannade för att undra vad som försiggick. Han kände nog att han var tvungen att förklara situationen eftersom jag annars hade trott att han led av Tourettes. "Öööh, oj. Vad rädd jag blev" sa pöjken, och jag förstod. Jag skrattade gott, fortsatte att gå, sade "Jag ber om ursäkt" utan att mena det, fortsatte skratta och var nöjd med mig själv.

Det är inte ofta jag lyckas skrämma folk. Jag brukar till exempel försöka skrämma J. Men när jag tar i mitt allra bästa, skriker till jättejättehögt med min allra grövsta röst och är som allra mest oförutsägbar där jag lurat bakom ett hörn i 10 minuter så sitter han bara kvar helt oberörd och undrar "vad det var för fluga som kom". Jag måste träna på det där med att vara skräckinjagande. Jag kanske borde bära på tvättkorgen oftare.

Jag kommer ihåg en gång, det var en av mina bästa skrämningar. Hade kunnat vara i alla fall...
(Det bör tilläggas att jag finner det väldigt väldigt roande att skrämmas. Att se folk hoppa till kan jag gå och fnissa åt länge.)
Hur som helst, denna skrämning skedde någon gång när jag bodde hemma hos mams & papps, och på den tiden då de ägde en hörnsoffa i skinn. En hörnsoffa lämnar ju alltid ett tomrum bakom sig där själva hörnet är, eftersom väggen inte är böjd som soffan. En solig dag kom jag på att jag skulle nog få plats där bakom. Så jag kröp ned och väntade på att någon skulle komma in i rummet. Jag väntade, och jag väntade, och väntade....och väntade. Jag började önska att jag tagit med en bok. Strax innan jag började slumra till hörde jag hur någon klev över tröskeln och tassade in i rummet. Jag hade oerhört svårt att hålla mig för fniss (Det brukar oftast vara det som avslöjar mig strax innan jag ska till att skrämmas). Så gjorde jag det! Jag hoppade upp med ett stort och starkt "Bööööööh!!!" och såg hur storebror Ackes ansikte vreds av skräck! Mouhahahahaha. För en sekund var jag skitnöjd. Nackdelen med det hela var att han gick runt och bar på lilla Hugo, då bebis, som precis hade somnat efter mycket om och men. Han vaknade....

Okej, lägesrapport. I veckan har jag pluggat och jobbat. Så härligt att jobba faktiskt. MEN jag har bestämt mig för en sak nu i alla fall angående min framtid. Jag ska INTE jobba med något som har med datorer att göra. Okej, en dator behöver man i de flesta jobb, och jag vet hur de fungerar. Men jag ska inte ha ett jobb där datorn utgör en central del. ICKE. Det blir ALLTID fel på datorer när jag är i närheten. Inte min egen, men på alla jobb jag haft som har haft med datorer att göra. Jag är lite som E.T. fast tvärtom, dåligt inflytande på tekniska prylar. Och det är segt när man sitter och inte kan jobba för att man måste vänta på att datorn ska må bättre.

I helgen kommer ElinPelin hit, så imorgon fredag ska vi träffas, först på stan på dagen för att fönstershoppa. Elin ska shoppa, men för min del blir det nog fönstershopping. Men det är ju kul att drömma.... Det finns aldrig så mycket fina kläder man vill ha som när man inte har råd med dem. Jag borde flytta tillbaka till Örebro, där fanns det aldrig något fint i affärerna. Jag tror att jag och Renen har lyckats lära Elin att tycka om sushi, så det är kanske vad det blir till lunch. Sedan ska vi leka även på kvällen. Lite vin hemma hos mig, sedan får vi se var det bär av.

Nu ska jag fara iväg till skolan på föreläsning!

Byebyebye!