Josefine - Örebro -Stockholm, Student - Worker

Imorse förstod jag att telefonalarmet varken spelade mig ett spratt eller ens småskojade. Jag insåg att det var på största allvar den började spela den glada melodin. Trots att jag valt en piffig och sorglös melodi så blev jag alldeles ledsen i hjärtat när den ringde, och den förvandlades i mina sovande öron till en ilsken irriterad tjatig och elak melodi. Jag tvingade mig upp, var som vanligt nära att välta av trötthet, somnade nästan på toaletten och kände mig allmänt ledsen och tyckte jättesynd om mig själv för att jag var tvungen att gå upp 05.45 heeeela veckan, och bara en timma senare heeela nästa vecka, och så fortsätter det hela sommaren. Jag kände mig smått förtvivlad. Då är man trött, när man är SÅ trött så att man istället blir ledsen.

Men nu börjar jag vakna till, lagom mycket för att skriva och läsa i min bok i alla fall. Men ögonlocken är tunga och huvudet känns obefogat bakfullt.

I eftermiddag ska det bli jättevarmt och jättesoligt igen, så jag ska somna i solen på Gärdet har jag tänkt. Igår tog jag den efterlängtade och planerade tuppluren i soffan på J:s bröst. Vad härligt det var, mer tupplurar åt folket. Tänk om det var så härligt som i Spanien så att vi hade siesta inplanerat i arbetsdagen. Man kanske skulle flytta dit... Någonstans måste jag ta vägen i alla fall så att jag får fler soldagar om året, jag älskar solen för mycket för att bo i ett land där man får 20 fina dagar på ett år om man har tur.

Over and out.