Fredag!
Jotack jag tror att det gick bra igår när jag sökte jobb, de flesta tog glatt emot mina papper så nu är det bara att hålla tummarna, men jag hoppas ändå inte så mycket. Det känns som att det där med att få jobb i klädbutik är svårt, ganska många försöker ju. Men vi får se, man kan ju ha tur & bra timing, kombinerat med mitt fantastiska CV såklart!
Inte nog med utmattningskänslan av att ha gått upp 06.40, jobbat, och sedan gått runt och lett och sett sådär supertrevlig och anställningsbar ut i alla affärer, dessutom var jag tvungen att ringa till ambulansen för någon dam på tunnelbaneperongen. Hon sade att det hade hänt något med hennes knä och att hon inte kunde resa sig från bänken. Dessutom förstod hon sig inte på sin egen telefon så hon ville att jag skulle ringa. Hon hade väldigt vårdade kläder och såg inte allt uteliggaraktig eller alkoliserad ut men jag tyckte mig ana en doft av öl från hennes andedräkt och hon betedde sig ganska konstigt. Lite flamsigt, flängde med armarna och framstod inte som att hon hade ont. Men vad ska man göra? Vägra ringa? Jag är ju inte direkt någon barn- eller oldie-människa och sjuksköterska är ett av de sista jobben jag skulle kunna tänka mig, så lite önskade jag ju att jag hade valt att sätta mig någon annanstans när hon grabbade tag i mig, just eftersom jag var lite misstänksam mot henne. Men what to do? Jag kunde ju inte vägra ringa, tänk om hon faktiskt hade jätteont och bara var en märklig individ. Trots min önskan att få springa därifrån och låta ansvaret ligga på vem som helst utom mig (bland det värsta jag vet är när folk utnyttjar systemen i onödan, exempelvis ambulanser, när de skulle kunnat vara där för någon annan som verkligen är i akut behov) så frågade jag i alla fall om hon ville att jag skulle vänta med henne tills ambulansen kom. Men hon avböjde och jag kände inte att jag behövde insistera utan låtsades att jag hade bråttom och sprang in på tåget som precis anlände. Men summan av kardemumman; hon avslutade i alla fall med att säga:
"Nu har du gjort en stor god gärning, nu kan du synda resten av veckan". Okejdå damen, okej.
Men nu känner jag nästan att jag vill försvara mig lite, jag får nästan mig själv att framstå som en ond människa som inte tycker om barn och gamla människor. Riktigt så är det ju inte, jag tycker om mina brorsbarn och min farmor. Och jag tycker inte illa om andra äldre människor. Skrikiga barn som jag inte känner och som har snor rinnande under näsan, har mat i ansiktet och som härjar på offentliga platser där jag vill ha lugn och ro kan jag leva utan. Det är bara det att jag tycker det är lite otäckt med främlingars kroppsvätskor som till exempel snor, dregel, blod osv. Och motviljan igår grundade sig främst i att jag inte ville ringa en ambulans i onödan, big no-no. Men, det kan ju ha varit så att hon faktiskt behövde den. Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du.
Hmm.. llite frukost på det här kanske. På återseende!
Inte nog med utmattningskänslan av att ha gått upp 06.40, jobbat, och sedan gått runt och lett och sett sådär supertrevlig och anställningsbar ut i alla affärer, dessutom var jag tvungen att ringa till ambulansen för någon dam på tunnelbaneperongen. Hon sade att det hade hänt något med hennes knä och att hon inte kunde resa sig från bänken. Dessutom förstod hon sig inte på sin egen telefon så hon ville att jag skulle ringa. Hon hade väldigt vårdade kläder och såg inte allt uteliggaraktig eller alkoliserad ut men jag tyckte mig ana en doft av öl från hennes andedräkt och hon betedde sig ganska konstigt. Lite flamsigt, flängde med armarna och framstod inte som att hon hade ont. Men vad ska man göra? Vägra ringa? Jag är ju inte direkt någon barn- eller oldie-människa och sjuksköterska är ett av de sista jobben jag skulle kunna tänka mig, så lite önskade jag ju att jag hade valt att sätta mig någon annanstans när hon grabbade tag i mig, just eftersom jag var lite misstänksam mot henne. Men what to do? Jag kunde ju inte vägra ringa, tänk om hon faktiskt hade jätteont och bara var en märklig individ. Trots min önskan att få springa därifrån och låta ansvaret ligga på vem som helst utom mig (bland det värsta jag vet är när folk utnyttjar systemen i onödan, exempelvis ambulanser, när de skulle kunnat vara där för någon annan som verkligen är i akut behov) så frågade jag i alla fall om hon ville att jag skulle vänta med henne tills ambulansen kom. Men hon avböjde och jag kände inte att jag behövde insistera utan låtsades att jag hade bråttom och sprang in på tåget som precis anlände. Men summan av kardemumman; hon avslutade i alla fall med att säga:
"Nu har du gjort en stor god gärning, nu kan du synda resten av veckan". Okejdå damen, okej.
Men nu känner jag nästan att jag vill försvara mig lite, jag får nästan mig själv att framstå som en ond människa som inte tycker om barn och gamla människor. Riktigt så är det ju inte, jag tycker om mina brorsbarn och min farmor. Och jag tycker inte illa om andra äldre människor. Skrikiga barn som jag inte känner och som har snor rinnande under näsan, har mat i ansiktet och som härjar på offentliga platser där jag vill ha lugn och ro kan jag leva utan. Det är bara det att jag tycker det är lite otäckt med främlingars kroppsvätskor som till exempel snor, dregel, blod osv. Och motviljan igår grundade sig främst i att jag inte ville ringa en ambulans i onödan, big no-no. Men, det kan ju ha varit så att hon faktiskt behövde den. Vem vet? Inte jag. Vem vet? Inte du.
Hmm.. llite frukost på det här kanske. På återseende!
Kommentarer
Trackback
