Sommarjobb, hurra!
Det var i grevens tid (eller på fisens mosse som Elin brukar säga), men äntligen kan jag slappna av: Jag har fått sommarjobb!! Jihooo!
Jag börjar i en reception på måndag, och jag kommer att jobba i 9 veckor, varannan vecka 8-16.30 och varannan vecka 7-13. Det vill säga, nästan heltid. Men det känns finemang, att sluta klockan ett är ju helt överkomligt, då hinner jag ut i den där solen jag har hört talas om. En del säger att den brukar titta fram på sommaren, men jag vet inte, jag förhåller mig skeptisk till det påståendet. Jag tror det när jag ser det. Tack vare denna nästan heltidstjänst kommer jag ju bli rik av att jobba, i alla fall om man jämför med hur det ser ut nu på den ekonomiska kallfronten. Det ska bli roligt att tjäna pengar! Och jobbet i sig är helt okej.
Igår gick flyttlasset från Vikingagatan i Vasastan mot Lillån. Nej, jag ska inte flytta hem till mamma och pappa, men mina möbler ska flytta ner i deras källare. Vi insåg att mina möbler inte fick plats i J:s redan möblerade 34:a. Eftersom vi beslöt oss för att flytta mitt i veckan kunde ingen hjälpa oss att bära. "Det blir inga problem, det fixar vi själva" tänkte vi. Hur vi tänkte då är för mig en gåta. Jävlar vad klen jag är! Okej, jag visste redan att jag inte direkt är någon Tony Little, men att jag var så svag kom nästan som en chock. Både min soffa och min säng är relativt lätta, och de var de enda tunga sakerna. Men jag höll bokstavligen på att dö när jag hade gått ett par meter med vad som kändes som dundersoffan och dundersängen. Som tur var, tack och lov så kom min favoritkusin förbi för att hämta lite saker på vinden, just in time. Hade inte denna life-saver kommit hade vi nog fortfarande stått där i trappen för att vila mina armar eller för att ta ännu ett nytt grepp. Igår kväll var jag tvungen att ta en Alvedon när jag gick och lade mig p.g.a. muskelvärk och en känsla av att mina armar var 3 meter långa (i och för sig inte så mycket längre än vad de i själva verket är, eftersom jag tillhör kategorin monkey people).
Jag sänder härmed ut en Dagens Ros till räddaren i nöden och kusinen Marie som inte bara hjälpte oss med de tunga (som egentligen är relativt lätta) sakerna, utan som dessutom sprang upp och ner med kartonger och stolar. I owe you, big time!
