Tack...
Jag har just insett att jag har ett okontrollerbart behov av att säga tack. I alla fall när jag befinner mig på ställen där en undermedvetet Josefine vill vara inställsam, hon är skitjobbig. Okej, trevlig är ju bra att vara, men det här med att tacka alltså. Denna något övertrevliga Josefine har dykt upp på mitt nya jobb. En av mina uppgifter är att koppla vidare i en växel, som ju är en tjänst jag utför. Med andra ord ska jag säga varsågod. Men nog fan avslutade jag de första 10 samtalen med tack precis innan jag kopplade vidare. Nu har jag lärt mig att säga varsågod och det känns ganska bra nu. Först kände jag mig nästan oförskämd, som om jag fiskade efter ett tack, men nu har jag kommit till insikt och förstår att jag faktiskt hjälper dem. Då är det okej att säga varsågod. Men allra mest irriterad blev jag på fjäsk-Josefine när jag öppnade dörren åt en person som sade tack, följt av att även jag sade tack och flinade inställsamt. Skärpning! Trevlig med måtta.
