Jabba the Hut
Just nu ligger jag med datorn i knäet, utslagen i soffan. Som en flohabba. Jag gillar det ordet, trots att det låter lite småäckligt på något vis. Lite som en kvinnlig variant av Jabba the Hut...
...för er som inte har en Star Wars-nörd i familjen
Det är lite så jag känner mig just nu, jag liksom sitter fast i soffan, orörlig. Som en klump. Varför? Kan man då undra. Jag är ju inte riktigt på Jabbas fläsknivå. Jo för att jag är nyss hemkommen från gymmet där jag fick känna på hur det är att ha en PT. Jag uppdaterade mitt träningschema och instruktören verkade vilja mörda mina magmuskler. Att vara totalt utmattad i magmusklerna är aldrig skönt. Därav Jabba the Hut. Men nu ska jag bli stor och stark. Nu tramsas de inte på gymmet längre, här ska tydligen mörsas. Tills jag gråter.
Utöver det har jag pluggat idag på universitetet. Samma sak imorgon. Skriva skriva skriva, och analysera sönder vad våra hittills intervjuade informanter har sagt.
Igår mötte jag Tommy Körberg utanför Fältöversten. Det gjorde mig lite glad, jag gillar honom. Jag var jättesugen på att luta mig mot honom och viska "Julen är hääär" eller klappa honom uppmuntrande på axeln och säga "Åh Tommy vilken vacker klang du har". Men jag hejdade mig. Det hade nog känts lite töntigt. Vara groupie till Tommy Körberg liksom, det är ju inte så häftigt. Men å andra sidan tror att det är sådana som han som skulle bli gladast av ett fint ord eller två. Speciellt av en ung dam som jag. Nu ångrar jag att jag inte gjorde det. Det kanske hade gjort hans dag.
Nu ska jag lägga ifrån mig datorn och bara ligga här i soffan och vara fysiskt apatisk en stund. Because I'm worth it.
Tack och hej, leverpastej.
Kommentarer
Trackback
